Siebenbürgen

s genom nattens timma
Ty en ed är svuren
Över djupa skogar
Av vinden är jag buren

Hans kropp är kall och fjällig
Och han tar mig i sin famn
Ni kallar honom Djävulen
Men han har många namn

Med kluven tunga viskar han
Om guld som skall bli mitt
I gengäld svingar jag det svärd
Som han i elden smitt


2.Ut ur graven

Vingslag, dova och dystra
Slår genom natten
Upp mot tornet, på bergets topp
Där skuggor leker i vinden

I månens sken, slår besten ned
Han vädrar blod....
Med skarpa klor han klöser
Det vackra livet bort

Han har kommit ifrån graven
Han har kommit från sin grav
Han som är ond, har sluppit lös
Han har kommit från sin grav

Vingslag, dova och dystra
Slår genom natten
Bort från tornet på bergets topp
Där klagan hörs i vinden

I gryningsljus, slår besten ned
Vid hans kalla krypta
Lägger sig tillrätta
För att åter vila


3.Morgataria

Bortom skogens dystra skuggor
Avbelägen, kall och dunkel
Finnes en plats som stått i sekel
Obeträdd, i glömska fallen

Återkallad av mitt sinne
Likt en dröm av dimmor höljd
Dess mossbelupna portal står ännu
Höljd mot ett dunkelt himlavalv

Morgataria; här vilar jag, dock i frid
Morgataria; här kan ni finna min omärkta grav

Av feber förhärjad, blek som snö
Slumrar jag i fuktig bädd
Redd av mossa och vissna löv
I väntan på en dyster natt

Elden har falnat i solnedgången
Jag reser mig från min ensliga grift
I flämtande fackeksken jag vandrar
Mot det liv jag en gång ägt

Morgataria; här vilar jag, dock i frid
Morgataria; här kan ni finna min omärkta grav
Morgataria; månbelysta necropål
Morgataria; frostbeklädda själagård


4.Nattens väv

Stilla bryter vågor
Sönder den solnedgång
Vilket banar fram ett slut
För dagens sista ljus

Skepnader i mörkret
Sakta stiger fram
Ylar imot Månen
Som tar dom i sin famn

Skuggor växer långa
Likt nattens egen väv
Jagar genom skogar
Tills dagen åter gryr

Solens första strålar
Skänker åter frid
Åt det liv som varit
Och som komma skall

Men denna falska illusion
Om ljusets makt är kort
Ty när kvällen nalkas
Blir mörkret åter fött